Nappar från NUK och MAM: Det bästa sättet att lugna spädbarn

Hur länge har man använt nappar?

2019 firade nappen faktiskt 70 år. Men denna framgångshistoria började tydligen långt innan dess. Nämligen redan i det gamla Egypten. Det sägs att en mamma ska ha stoppat en lerfigur i sitt barns mun 2000 år före Kristi födelse, som hon först hade doppat i honung. Det egyptiska museet i Berlin är dock skeptiskt till detta. De anser att lerfigurer endast användes som leksaker man kanske ibland stoppade i munnen, men inte som föregångare till nappen. Arkeologerna har hittills inte hittat något man skulle kunna identifiera som en tidig form av napp. Dessutom har man inte funnit några spår i käkbenen hos mumier, som skulle kunna tyda på att man har sugit på en napp under en längre tid.

Den typ av napp som används idag uppfanns i Tyskland strax efter andra världskriget, av en tandläkare och en ortodontist. Uppfinningen skulle tillfredställa spädbarns behov att suga på bröstet, utan att käken missformas av tummen eller sugobjektet. På grund av detta kallade uppfinnarna objektet, som vi idag kallar napp, för: en : "naturlig och lugnande ortodontisk sugenhet och käkformare".

Uppfinningen från de båda tandexperterna används idag i ordets rätta bemärkelse i allas munnar. Vissa ortodontister är kritiska till användningen av napp, eftersom sugandet på ett objekt alltid har en inverkan på käkbenet. Man har dock kommit fram till slutsatsen att “det är bättre att suga på en napp än på tummen“.

Men vad är det med sugbehovet, varför gör vi det? Barnpsykologer anser att det är livsviktigt. Redan i livmodern suger babyn på tummen. Nappen har en välgörande och lugnande inverkan på spädbarnet – och även på föräldrarna.

Men att nappen också kan bli ett slags „lugnande medel för spädbarn“, och som man faktiskt kan överdosera, det bör föräldrar vara medvetna om. Ett konstant överdrivet behov kan man inte “trolla bort med en napp”. Dessutom kan behovet av napp bli ett slags maktspel, där föräldrar på sikt kan förlora kontrollen över “nappbehovet“. Ömhet och kärlek bör alltid vara den första åtgärden, nappen kommer sedan. Och då är det bra, att den finns.

Sluta med napp – men när, och hur?

Nappen ger under lång tid den bästa trösten, den är en god vän som barnet känner sig trygg med; som har funnits med de första åren, hjälpt barnet att sova och mycket mer, när mamma inte funnits i närheten.

Många barn upplever att sluta med napp är svårare än man skulle kunna föreställa sig. De har nästan växt samman med nappen, den har blivit en del av barnet. Och vissa föräldrar oroar sig för att barnet kanske kommer att suga på nappen lika länge som Maggie Simpson. Generellt sett bör barn sluta med napp när de är 3 år, men det är viktigt att se till barnets individuella utveckling och aktuella behov. Den rätta tidpunkten är som regel när inga viktiga förändringar är inplanerade, som till exempel när barnet ska börja förskolan. Eller när nappen mer används av gammal vana och inte för att barnet har sugbehovet kvar.

Om barnet uppvisar en tydlig förändring i sin självständighet, kan man ta upp ämnet med barnet, tala om hur stort det har blivit och att det kanske inte längre är nödvändigt att ha nappen med när barnet leker. Med ett kramdjur som övergångslösning, kan barnet långsamt vänja sig av med nappen och kanske reducera användningen till nätterna under anpassningsfasen.

Att sluta med napp på natten, är för många ett maktspel. Små barn som vill ha sin napp på natten är inte mottagliga för argument. Således bör man låta barnet få behålla nappen när det ska sova, under en längre period. Den första natten utan napp blir då ingen överraskning utan snarare en spännande upplevelse, och senast vid den här tidpunken bör barnet få någon slags nappersättning: t.ex. en riktigt kramgo teddybjörn. Den blir då ingen muta, utan ses mer som en belöning.

Om den första natten utan napp dock urartar i gråt och skrik, är konsekvenstänk inte den enda vägen till framgång. Man behöver ha tålamod, för att hitta rätt tid att “sluta med nappen“ och ibland tar det en månad eller två till. Man kan naturligtvis också vara konsekvent och inte “ge efter“. Slutligen är det en fråga om uppfostringsstil och föräldrar bör här gå efter magkänslan. Ritualer kan också vara en god hjälp. Den älskade nappen kan förvaras i en vacker box i barnrummet, som barnet har valt själv. Nappen kan också ges bort som present till någon annan. Exempelvis till barnet i grannhuset. Och sedan finns ju nappfén. Vissa barn är dock rädda för féer och andra osynliga väsen som gör saker i deras rum. Om det är fallet, bör nappfén endast lämna sina presenter i köket eller någon annan plats utanför barnets rum.

Oavsett hur och när ditt barn vänjer sig av med nappen, oroa dig inte: tiden utan napp kommer helt säkert. Och då kanske du längtar tillbaka. ;) Låt tiden verka. Med eller utan napp.

Ytterligare kategorier